Bra helg här. Göteborgsoperans informatör snubblade lustigt nog in på min blogg och såg att jag skrev om Kärleksdrycken tidigare i år. På så vis vart jag inbjuden att delta i ett mycket trevligt halvdagsevent med rundvisning i lokalerna samt en operalektion :) (där hade ni gärna varit med som en fluga på väggen va?! :)
Sedan blev det introduktion till kvällens föreställning Orfeus & Eurydike. Vi snackar tragik i kubik - hon dör ju inte bara en gång utan TVÅ gånger...Eller i denna tolkning - till och med TRE?!? Orfeus förlorar alltså sin älskade lika många gånger... Ja ni hajar... djupaste sorg. Rasande smärta.
Jag kan inte påstå att operasång når in riktigt. Till mig alltså. Kanske för att jag inte är van. Kanske för att jag är uppvuxen på pop. Icke ens den skickligaste mezzosopran kan rycka tag i mig på samma sätt som till exempel Michael Jackson kan. Men jag fick mycket ut av föreställningen ändå. Texterna är rena poesin (bra med textningen på svenska!) Och man kan lätt förlora sig i någon detalj - fastna för något eller någon i ensemblen, eller ett instrument i orkestern och följa det. Och scenografin är vansinnigt vacker. Scenografen frågar oss:
Hur beständigt är rummet som omger oss?
Hur stor är tankens möjlighet att tänja tid och rum?
Vad är illusion och vad är verklighet?
Hur beständigt är rummet som omger oss?
Hur stor är tankens möjlighet att tänja tid och rum?
Vad är illusion och vad är verklighet?